KAMPEN HÅRDNAR – VERKLIGHETEN TRÄNGER SIG PÅ

“Visst är vi bittra, men vad gör väl det. En dröm är en dröm; och vi vill va´med!!!” Ur musikalen “Nio Små Nunnor”

Är dom bittra? Våra hjältar och hjältinnor i årskurs två. Nej, det skulle jag inte säga. Kanske bara lite mer luttrade över insikterna i musikallivet, sådant det nu ter sig för en snart nyutexaminerad musikalelev.

Jag uppfattar att det finns två läger i alla slutklasser; Ett som tänker fortsätta med teatern och musiken som avancerad hobby, kanske som en del av sitt civila yrke. Sen finns det ett annat gäng; dom som vill göra detta på heltid.

Min samlade erfarenhet säger mig att det inte går att förutsäga hur framtiden kommer att gestalta sig för någon, oavsett vilket ”läger” man tillhör. Vad jag vet är att om två månader är vi inte längre elever och lärare, utan kollegor med olika erfarenhetsbakgrund. Det är sant att jag har många av mina gamla Kulturamaelever som fortfarande tar lektioner och seminarier för mig. Men ändå; nu är vi kollegor. Dom på scenen och jag bredvid. Det gäller även de som har detta som sidoverksamhet. En människa som har gjort en scen för mig kommer jag alltid att betrakta som skådespelare. Låt vara i olika grad av utveckling.

Det knyts band. Jag knyter band. Band till de jag försökt leda till tydliga sceniska uttryck. Visst gör det ont när band brister, men för att något ska blomma måste knopparna spricka.

”Post-Projekt-Syndromet” kallas det. Tomheten när något går över i något nytt. Varje år…samma visa…

Kanske är det jag som är bitter?