ÅNGEST

Det kanske inte är på riktigt, men det kan ju vara sant ändå

Igår kom en allmänn(?) åsikt i ensemblen fram; Akt I känns som ett enda lyckligt glidande utförsåk emedan Akt II känns tung. Jag tror det beror på hur föreställningen spelas och hur den dramaturgiskt (berättartekniskt) är beskaffad.

För det första. Gestaltningen av rollerna ligger nära det naturalistiska, dvs skådespelarna strävar efter att ligga så nära verkligheten i sina porträtt som möjligt. (Motsatsen är ett förhöjt spel, som t.e.x. i fars, där gestaltingen lånar drag av karikatyr och arketyp.) Valet av spelstil avgörs ju ytterst av syftet; Det är varken svårare eller “finare” att spela naturalistiskt utan det är i detta fall resultatet av ett val jag gjort. Varför? Därför att jag i denna berättelse tror att det blir bäst.

För det andra. Berättelsen når i Akt II fram till en vändpunkt i karaktärernas liv. Det vändkors som innebär en ingång i medelåldern och ett farväl till den ungdom man ditills ägt. Är det då så farligt att närma sig 40? Ja, karaktärerna i “Nio Små Nunnor” har alla, på olika sätt, frågor som gömts eller ter sig olösliga inför resten av livet. Jag tror att detta påverkar skådespelarna. En slags föraning om den egna dödligheten som plösligt öppnar sig som ett svart hål. Inte så att räddslan skulle bero på insikten om döden, men fruktan för att drömmarna ska dö.

Låter det självupptaget och patetiskt?

Ja, men sådana är dom. Skådespelarna. Inte vara på Kulturama, utan på varje professionell teater jag har haft äran att arbeta. Det är därför vi älskar dom. Det är därför vi behöver dom.